Snow snow go away, come again another day eller helst inte nånsin faktiskt.

Det är sju minusgrader ute idag och ungefär tre centimeter snö på marken. Igår var det nån liten plusgrad vilket innebär att det dessutom är väldigt halt ute. I vanlig ordning är jag helt oförberedd på vintern, jag förnekar hela året att det ens ska bli nån vinter, jag tänker att vi bor ju faktiskt i Skåne och det kanske inte blir nån snö alls i år och sen blir jag lika psykbruten varje gång det snöar. I vilket fall fanns det ingen isskrapa i bilen i morse när jag skulle köra M till skolbussen. Eftersom vi alltid är ute i sista sekunden fick jag smäcka upp värmen på högsta och börja köra lite försiktigt men efter tjugo meter fick jag stanna och försöka skrapa med instruktionsboken som var det enda som fanns i handsfacket för jag såg verkligen INGENTING. Det gick sådär så jag svor hela vägen till busstoppet istället och M var alldeles vit i ansiktet när vi sladdade fram på grusvägen med mig hopkrupen över ratten för att försöka se ut genom den isfria nedersta decimetern av framrutan. Dödsångest hela kilometern.

Självklart var det Cs fel, han borde ju sett till att det fanns en isskrapa i bilen. Det är sånt män ska ta ansvar för. Mvh, Feminist När Det Passar. Den första snön föll i alla fall när jag och tre andra lika bedårande ladies satt i den ljusslingepyntade badtunnan i fyrtiogradigt vatten mitt i natten och drack rosa bubbel så tajmingen kunde jag inte gnälla på, det var ganska magiskt. Jag hade nämligen en klassisk tjejkväll här i helgen vilket innebar att C och M inte fick vara på nedanvåningen alls (förutom när C skulle ut och elda i tunnan åt oss) utan fick äta tacos och titta på film på Ms rum medan jag och de tre bedårande åt moussaka och drack rödvin i matrummet. Det var ytterst trevligt och sällskapet åkte inte hem förrän kvart i två så dagen efter var jag lite lite mör.

Annars då? Jodå, vi hann med Ms åttonde födelsedagskalas i ladan innan kylan slog till på allvar, det var det roligaste kalas jag nånsin varit på. M ville ha monsterkalas så alla var utklädda (jag var en svart katt dvs nos och morrhår påritade med eyeliner och kattöron fasttejpade på ett diadem) och C sminkades av sin hängivna hustru till zombie. M själv var ett spöke: Två hål i ett gammalt påslakan och han var skitnöjd. Ladan smyckades med halloweenpynt och halloweengodis (köpt till halva priset så där snart efter Allhelgona, bra planerat, va?!) och en massa ballonger och ljusslingor. Det blev jättebra, vi ska nog ha fest där ute flera gånger.

I förra veckan gick en av mina drömmar i uppfyllelse och till sommaren, om allt går som det ska, kommer jag att kunna ticka av en post på min bucketlista, nämligen att hålla egna bin. Jag har nämligen börjat på biodlarkurs och jag blir så uppspelt varje gång jag tänker på det så jag kan smälla av! Jag och min fina kompis Malin anmälde oss för rätt länge sen till en kurs i Broby och äntligen blev den av. Kursledaren är en fantastisk liten farbror som heter nåt annat men kallas för "Daggen" fast jag kallar honom "Gadden" men bara tyst i mitt huvud. Han är väldigt Östra Göingsk och använder en massa ord som knappt finns på riktigt och som kanske inte är helt ok att använda bland folk, som "tattarbin". Varannan vecka över vintern ska vi träffas och lära oss teorin och till våren får vi hänga så mycket vi vill i Östra Göinges biodlarförenings bigård och lära oss praktiken och sen är vi mer eller mindre diplomerade biodlare fast jag tror inte vi får diplom. Jag kanske gör ett eget.

Nä, nu ska jag plugga matte och sen kommer C och alla barnen snart hem från affären, förhoppningsvis med tårta så vi kan fira att tvillingarna fyller åtta månader idag. Åh som tiden flyger. De kan stå upp utan att hålla i sig nu, i typ tio sekunder innan de dimper på gumparna, och S kan krypa, eller mer typ hasa sig fram. Hon har sagt "mamma" också flera gånger men det kan vara rena turen. Eller så älskar hon mig mest i hela världen vilket kanske känns mest troligt.

Frodiga Frejas friska framfart.

Så kom då stormen Freja och smekte fram över landskapet som en sval hand på en feberhet panna... Eller nej, vänta. Så var det inte. Snarare kom hon som en rapp lavett rakt över den skånska snudan, helt oväntat fast svärmor hade varnat oss hela dagen om klass 2-varningar på SMHI. Jag vet att jag vid ett tillfälle yttrade att det inte kunde tänkas bli storm när det varit så kavt lugnt och fint väder hela dagen, för att sedan följa upp det med "fast det är kanske därför det heter lugnet före stormen, haha" och inte ens då fattade jag vad jag stod och sade.

När vi gick och lade oss var det lugnt, inte ett träd rörde sig. Mitt i natten väcktes vi av att fönstren skallrade, huset skakade och det pep och fräste om takpannorna och efter det blev det bara värre och värre och ingen av oss sov särskilt mycket. Morgonen därpå kikade jag försiktigt ut genom rutorna och tyckte att vi nog kommit lindrigt undan ändå; pärlhönsens hus hade vält men de sover inte inne, de sover på pinnen i rastgården, så de hade inte ens blivit rädda. Dumbos bur hade också blåst omkull men det blev hon ju bara glad för, hon skuttade runt och käkade löv och muckade gräl med katterna. En vaktel var död i uteburen, men det kanske inte alls var på grund av blåsten, hen kan ju haft cancer eller blivit rånmördad, sånt går inte att säga helt säkert.

Det största problemet egentligen var inte djuren, inte heller takpannor eller svajiga träd, det största problemet visade sig vara vår jättestora studsmatta som hade fångats av vinden och blåst rakt igenom trädgården, missat uterummet som tur var, dragit rakt över och krossat en sommarhönsgård som lyckligtvis var tom och sedan landat hur fint som helst rakt över grusvägen mellan vår tomt och grannens betåker. Studsmattan väger typ ett ton, så Cs bror fick komma och hjälpa oss att bärga den. Nu är den isärplockad och undanstuvad i ladan för vinterförvaring. Själva mattan var helt oskadd men de där pinnarna som håller skyddsnätet på plats var lite ledsna och slokiga så vi får nog fixa nya till nästa hoppsäsong.

I natt blåste det rejält igen, men inte i klass med Freja eller någon av hennes systrar denna gången. Jag är glad för vårt rejäla lilla hus när vädret härjar, det står så lugnt och stadigt förankrat i den skånska myllan hur Moder Natur än attackerar.

Bra saker.

Idag kan faktiskt ha varit den bästa dagen i mitt liv.

För det första var C hemma hela dagen vilket betyder att han hade huvudansvaret för de små och jag kunde ludda runt, dricka kaffe och göra färdigt ett massivt arbete som skulle lämnats in för rätt länge sen och läsa boken jag ska skriva en analys på och äta chips istället för att hetsa runt och byta tjugotusen blöjor i kvarten och få mosad banan i håret och glömma att komma ihåg att stoppa tillbaks tuttarna innanför kläderna när jag ammat. Sen började C elda i badtunnan medan jag gick hund- och barnvagnspromenad i eftermiddags och efter glyttarnas kvällsmat badade vi alla fem i ljuvligt varmt vatten och höstkall luft och bäbisarna älskade det och M härjade runt i tunnan och vi jagade honom med bäbisarnas gumpar och det var helt fantastiskt mysigt. Som om det inte var nog bestämde vi oss sen för att driva vardagslyxen ända in i kaklet och ringa efter pizza. Så nu sitter jag och M i soffan och väntar på att pappsen ska komma hem med pizzor och läsk. Livet!

För övrigt var M hos sin mormor några dagar under förra veckan (som ju var ett höstlov) och då passade vi på att göra om hans rum helt och hållet. Vi tömde ut varenda möbel, målade väggarna i vitt och rött efter barnets önskemål, körde till IKEA och handlade nya möbler för en hel förmögenhet samt tvingade barnens farfar att hjälpa oss skruva ihop dem. Det blev skitbra, faktiskt. Och tydligen är barn tryggare i loftsängar, det är nog något lugnande i att sova som i en liten koja under taket, för M sov till kvart över åtta i söndags vilket är typ det senaste han nånsin sovit.

Annat bra som hänt: Jag har ätit rätt mycket Nutella på nybakat bröd, fått vin i en petflaska av en snäll kompis när bolaget visade sig vara stängt på Allhelgonaafton (WTF, liksom), bäbisarna har nästan lärt sig stå och vi har äntligen kommit på en förvaringslösning som gör att vi kan ha skafferiet i vårt pyttelilla kök och inte i ett skåp i hallen. Det är sånt som leder till ökad livskvalité, alltihopa.

Hundpromenaden.

Jag vet inte hur länge han hade gjort det, men helt plötsligt insåg jag att Deano höll sig någon halvmeter bakom mig, han som annars utövar en konstant tyst maktkamp som jag döpt till "who's the leader" varje gång vi är ute på promenad.

Jag kastade ett getöga mot honom och möttes av den skyldiga uppsynen varje hundägare lärt sig att frukta mer än något annat. I mungipan stack en smutsig svart fjäder fram.

"Släpp." sa jag bestämt. "Släpp!" ännu mer bestämt när han inte lydde omedelbart.

Ni kan tänka er hur situationen utvecklade sig. Jag sa "släpp!" med diverse olika variationer av desperat, argt och äcklat uttryck i rösten medan Deano omsorgsfullt undvek att förstå vad just det kommandot betydde.

"SLÄPP SKITEN DIN VIDRIGA HUNNALUE INNAN JAG KVÄVER DIG MED KOPPLET!" var det sista jag skrek innan jag brottade ner hunden på marken och med ena handen drog upp hans krampaktigt slutna mastiffkind medan den andra handen slet och drog i det äckliga han desperat försökte svälja.

Deano hade en halv död kråka i munnen, visade det sig. Han hade tydligen tänkt smuggla med den hem och smaska i sig den liggandes i sin säng i hallen medan jag intet ont anande gjorde annat. Sen hade han tänkt kräkas upp den i hallen senare på kvällen och förmodligen äta den en gång till.

Jag gick hem med dödkråkbaciller på händerna och en jätteorättvist behandlad hund surandes bakom mig.

Ett hett anktips för finsmakaren.

Ett av de stora problemen, när man börjar bli lite mer medveten om hur kommersiell köttproduktion går till och insikten om att den helst bör undvikas börjar gro, är hur i hela friden man ska få tag i kött som är "snällt" producerat och där slakten gått till på ett värdigt sätt och där man kan vara lugn i vetskapen att djuren inte drivits för hårt eller bott trångt och mörkt inomhus hela sina liv eller andra tråkigheter ägt rum.

Dock finns det som tur är folk som lägger ner en hel del tid och möda på att framställa just sådana produkter som kan köpas och ätas med gott samvete och jag tänkte tipsa om precis en sådan småskalig producent som dessutom är himla trevligt folk, nämligen Smeds Gård!

Följ Smeds Gård på nya instagramkontot @ehsmedsgård!

Eva och Henrik Smeds har en liten gård i Södra Munkarp, strax utanför Höör, inte många minuters bilväg från E22:an. Där finns kaniner, höns, ankor, gäss och linderödsgrisar som alla används för att framställa smarriga produkter som kan ätas själv eller ges bort i present (förra julen gav vi julklappskorgar bestående av chutneys, senaper, marmelader och annat gott som Eva hade meckat ihop. De var väldigt uppskattade!). Smeds Gård ligger vackert inbäddad i de mellanskånska åkrarna och när du kliver ur bilen möts du av ett gäng frigående höns som sprintar som Usama Bolt för att kolla om du kanske har haft den goda smaken att ta med nåt gott till dem. Grisarna går i hagar på ena sidan av ladan, med söta små grisahyddor i hobbitstil som verkligen bör kollas in när du ändå är där. Åker du dit relativt snart får du kanske rentav gosa med kultingar! På andra sidan ladan finns ankornas hagar, och inuti längan, där det alltid är rent och fräscht och inte fullt av tomma fodersäckar och halvätna möss överallt som i vår lada, bor kaninerna i rymliga, praktiska burar och hägn. Några av Smeds kaniner härstammar faktiskt från oss, min Lilla Hjärtat är mamma och mormor till dem. Så nu kan ni säga att ni känner en kändis.

I år har Smedsarna för första gången fött upp ankor och fått dem legoslaktade på ett godkänt, statskontrollerat fjäderfäslakteri. Ankorna har verkligen levt ett riktigt höjdarliv med daglig utevistelse, stora badbaljor att plaska runt i och slabba ner sig själva och allt annat och har fått käka sig tjocka och glada på främst spannmål, kompletterat med pellets och vadhelst gott de hittat utomhus. Svenskproducerad utomhusanka som slaktats på ett schysst sätt - priset borde vara skyhögt men det är det inte, inte ens om du handlar på ICA Tuna i Lund där de återförsäljs! Köper du direkt från gården kommer du dessutom ännu lite billigare undan - prislista ser du längst ner i inlägget.

Ankorna i kyldisken på ICA Tuna.

Ankorna i kylrummet hemma på Smeds Gård.

Är du inte ute efter hel anka? Fear not! Med just dig i åtanke (tydligen) har Smeds även lämnat in kött för rökning hos Skinkeriet, så det kommer även att finnas rökt ankbröst, paté och rilette inom kort! Blev du sugen nu? Maila då ehsmeds@gmail.com eller slå en signal på 0701-490917. Men kör inte dit utan att ha avtalat tid, Eva och Henke har "riktiga" jobb också, och ett socialt liv och sånt där, så risken är att du får stå där med skägget i brevlådan och ingen hemma om du bara chansar.

Nu låter det kanske som om jag får betalt av Smeds Gård för att hylla dem på internätet - så är dock inte fallet. Eva och Henrik är goda vänner till oss och jag är rent ut sagt skitstolt över dem och kan rekommendera dem helhjärtat för jag vet att deras djurhållning är exemplarisk. Men skulle det nu vara så att Eva vill bjuda mig på ankpaté och ett glas rödvin som tack för inlägget så kommer jag ju inte att tacka nej, det vore bara oartigt...

Rymlingar, potäter och jättetjocka glasögonglas.

Ms kanin Dumbo, den oefterhärmliga vansinneskaninen, har rymt igen. På vintrarna får hon leva fritt, hon har ett intrikat tunnelsystem bak i gåsahagen, men under betesperioden kan hon inte vara frigående eftersom hon slåss med mina avelshonor. Vid infångandet igår kväll hade sagda Dumkanin en blodig nos och vilda ögon. Har dock inte hittat några skador på mina honor så kanske har hon fått en smäll av en av katterna eller av någon av de frigående ungkaninerna som dock aldrig har setts slåss med varandra alls. Hennes rymningssäkra bur är nu ännu mer rymningssäker dvs förstärkt med najtråd och Dumbo sitter och surar och slickar bokstavligt talat sina sår.

En bäbis har varit sjuk, vilket innebär att ingen har sovit ordentligt och C har fått vara hemma från jobbet då jag är en "LAT MAMMA" som blankvägrar att behöva ta hand om ett sjukt barn plus ett friskt och väldigt livligt barn själv. Tycker inte att det är schysst att vården av det sjuka barnet, som behövde en famn och tillgång till boppemjölk 24/7, skulle behöva kompromissas när vi nu har möjlighet att ta ut föräldradagar samtidigt. C höll såklart med men hade tårar i ögonen över att missa näst sista arbetspasset på flygplatsen för säsongen. Han älskar sin hobby, förlåt, jag menar sitt extrajobb. Idag är barnet lite piggare, har rentav ätit fast föda så här på morgonkvisten, så troligtvis blir det part-ay ikväll i form av farfars 55årskalas.

Annars har jag varit hos optikern i veckan, för första gången på tio år. Jag minns att jag skaffade nya glasögon strax innan jag åkte till Kanada, och det var hösten 2005, sedan dess har jag inget minne av synundersökning eller dylikt. Såklart innnebär detta att min syn har försämrats skitmycket, enligt optikern ser jag ungefär 80% av vad jag borde. Haha. Förklarar svårigheterna vid bilkörning i mörker. Fick nya linser att prova och oh my lord, det är som om jag fått nya ögon! Jag ser individuella löv i syrenhäcken utanför vardagsrumsfönstret, helt otroligt. Beställde dessutom nya glasögon då mina gamla har tappat en båge och därför går under smeknamnet "Monokeln" och hånas jättemycket. Får väl se om det känns värt de 3000 pix de nya glajjorna kostade för att slippa att dagligen beskrattas av mina älskade.

Utöver detta har jag förälskat mig i en av hankaninerna som skulle gå till slakt. Han råkade få ett namn när jag av en händelse sa "Tjena Potäten" till honom så nu känns det omänskligt att äta upp honom. Så, kanin till salu om nån är intresserad. Han är stor och grann och av bra produktionslinjer, kanelgul och jättetrevlig. Lystrar till Potäten och gillar äpplen. Typ lite tam, ibland rymmer han men kommer gärna fram till valfri trevlig människa och kan då plockas upp utan hysteri. Tipsa gärna om nån letar avelshane!

À l'approche de l'automne.

Det är inget snack om att det är höst nu. Även om värmen fortfarande är förrädisk (jag har gått i kortärmat hela helgen) så har naturen glidit över till en gulrostig, mustig färgskala och luften doftar äpple och fuktig kall jord. Det är väldigt vackert och njutbart på sitt höstiga vis men framför allt är det faktiskt dödstrist att vara på väg mot de mörka månaderna.  Det märktes så tydligt nu, efter helgen, hur mycket mörkare det redan är om morgnarna.

Katja i hink.

Men nog om detta tråkiga, mörka! Vi har ju bra saker i livet också, som en hel hink med Katjaäpplen som jag lyckades rädda undan kalkonernas hungriga vassa näbbar! Och som vår framgångsrika första majsodling, det blev riktigt många kolvar av "Popcorn Fiesta" som vi ska kalasa på i vinter!

Popcorn Fiesta! Den ska gå att poppa i mikron, muy caliente! 

Dessutom har vi haft en bra och produktiv helg, det är också något att glädja oss åt sen när vi sitter där i mörkret och kylan. Vi hade den bästa sortens middagsgäster i fredags, nämligen sådana som själva tillagar maten inklusive dessert. I lördags storstädade vi vårt lilla hus samt möblerade om i tvillingarnas rum. I söndags påbörjades höstslakten då två ankor fick sätta livet till. Arbetet i ladan har gått framåt med stormsteg, vi håller på att riva ut de gamla hägnen som vi panikbyggde när vi var nyinflyttade för att göra riktigt rent och fint och sedan bygga nytt efter behov, denna gången med ledord "lättstädat"... 

Vips var helgen slut och det var bara jag och de små hemma på dagarna. Vi har det rätt bra ändå, vi har fått till bra rutiner, sover och äter och leker med saker som går att stapla eller slå mot varandra eller gömma under en handduk och bli helt lycklig av när de hittas. Vi ser till att komma ut en lång sväng varje dag, det är bra för både oss och hunden. Titta på kaninerna kan vi göra långa stunder, och klappa katten som ingen av oss är rädd för längre. Det är livet som det är just nu, liksom. Ganska lågt tempo men ändå händer det så himla mycket varje dag. 

Om jag lär dem en enda sak i livet så är det att älska kaniner.